The Chicklit Revolution

2016-09-16
av admin
Inga kommentarer

Flickorna av Emma Cline

20160916_141009

Det står på boken att jag kommer bli berörd och att den kommer överväldiga mig. Nja, skulle jag vilja säga. Berörd ja, överväldigad nej.

Evie är uttråkad en varm sommar. Hon har tröttnat på allt det där som en tonårstjej ”ska” göra, hon har insett att hon inte har någon röst och hon kommer sig inte för att leta efter den. Hennes mamma har nyss börjat dejta igen och har inte mycket intresse över för Evie. Hon ser en dag några flickor i parken, och de talar till henne från långt håll, de liksom strålar. Evie blir nyfiken, och när hon får chansen att följa med dem så tar hon den. Där träffar hon den karismatiske Russel och hans ”familj”. Det blir en destruktiv spiral, Evie förälskar sig hejdlöst i Suzanne, utnyttjas på alla möjliga vis men är ändå i utkanten av cirkeln och blir en betraktare, om än extremt icke-objektiv.

Flickorna är en välskriven, spännande och hemsk historia, och jag läser den snabbt. Jag förlorar mig i tonårstristessen och får viss inblick i hur det kan gå till att fastna i något så destruktivt. Men som story så överväldigar den inte särskilt, det är nog mer verkligheten den baseras på som kittlar mig. Karaktärerna förblir ganska vaga för mig, men hettan och dammet och sanden är väldigt levande.

Det som berör mer än själva intrigen är porträttet av en ung kvinna, som i avsaknad av någon som helst feminism blir till en pryl, en leksak, stöps som av stora osynliga händer in i en form. Ett uttryck som ”All den tid jag ägnat åt att göra mig redo – alla artiklar som tutade i en att livet bara var ett väntrum tills någon upptäckte en – all den tiden hade pojkarna ägnat åt att bli sig själva.” Det trycker över bröstet på mig när jag läser det. Jag kan känna igen det från min egen barndom. Ett annat sådant citat är ”Jag hade fullföljt ett mönster, blivit prydligt märkt som tjej och tilldelats ett på förhand bestämt värde. Det fanns nästan något trösterikt i det, i syftets tydlighet, trots att det fyllde mig med skam. Jag förstod inte att man kunde hoppas på mer.”

Å vad jag hoppas att vi har kommit längre än så nu.

 

Stort tack Natur och Kultur för rec ex!

 

Läst som riktig bok av Christin

2016-08-29
av admin
Inga kommentarer

Finns det en, finns det flera av Mhairi McFarlane

IMG_20160826_120842

(In English further down.)

Mhairi McFarlane blev snabbt en ny favorit förra året när jag hittade hennes böcker. Smarta, underfundiga och roliga allihop. Hennes nya är inget undantag.

Edie har gjort det lilla misstaget att tappa bort sig själv. Hon har passivt väntat sig att människor ska meddela henne hur de tycker och tänker, samtidigt som hon på något vis tappat bort sin förmåga att tydligt uttrycka sin egen vilja. När hennes vilsenhet utmynnar i ett stort missförstånd där hon får hela skulden, får hon i uppdrag av sin chef att ta ett uppdrag i sin hemstad Nottingham, tills det hela blåst över. Väl där konfronteras hon med sin familj och sina fördomar om staden, men återknyter också gamla vänskaper, och knyter nya band.

Edie har vänner som säger kloka saker, som man önskar att någon sagt många gånger i livet, som får en att fundera vidare. Dialogen i Finns det en, finns det flera är strålande, jag vill också ha de här konversationerna. Allt känns genomtänkt, och det är hela tiden roligt på ett lågmält vis (förutom de gånger man skrattar högt). Det fina med McFarlanes böcker är att de handlar om kärlek, men kärleken är ingen självuppfyllande profetia och den löser egentligen inga problem (det måste man göra själv), utan finns där som allt annat som finns i livet. Dessutom handlar det alltid om många sorters kärlek, inte minst den till sig själv. Självtillit och självrespekt. (Stort plus för helt underbar ge-igen-scen!)

Helt enkelt en genomtrevlig och lustfylld läsupplevelse. När det sista skrattet kommer på allra sista sidan i boken, då tycker jag att en författare har lyckats väl.

 

Stort tack HarperCollinsNordic för rec ex!

Läst av Christin

In English (sorry about google translate things I missed editing):

Mhairi McFarlane quickly became a new favourite last year when I found her books. All of them smart, clever and funny. Her new novel is no exception.

Edie has made the mistake of losing herself. She passively expects people to tell her how they think and feel, as she somehow lost her ability to clearly express her own will. When her confusion results in a huge misunderstanding where she gets all the blame, she is instructed by her boss to take an assignment in her old hometown, Nottingham, until it all blows over. Once there, she is confronted with her family and her own prejudice about the city, but also renews old friendships and establishes new ties.

Edie have friends who say smart things, things you wish someone told you many times in life, things which makes you think. The dialogue in Who’s that girl is brilliant, I want to have these conversations. Everything is well thought out, and it’s fun all the way through in a low-key way (except for the times you laugh out loud). The beauty of McFarlane’s books is that they are about love, but love is not a self-fulfilling prophecy, and solves no real problems (you have to do that yourself, basically), but love is there as everything else in life. Moreover, she always writes about many kinds of love, not least the love you need to have for yourelf. Self-reliance and self-respect. (Big plus for wonderful revenge-scene!)

A very pleasant and enjoyable read. My final laugh came on the very last page of the book, so I think the writer did good. :-)

 

My decision to not visit the Bookfair in Gothenburg on saturday this year (only thursday and friday for me) was in retrospect a big mistake since Mhairi McFarlane will be there then, and even mingle with my fellow book bloggers.

2016-08-25
av admin
Inga kommentarer

Eligible av Curtis Sittenfeld

20160825_095846

En favoritförfattare gör modern version av boken jag läst flest gånger i mitt vuxna liv, förutom Gittan och gråvargarna? Katastrof eller succé?

Det hade kunnat bli så cheezy detta, men Sittenfeld navigerar Austenland med skärpa och rakt, enkelt språk, och alluderar till originalet på utsökt vis. Darcys barndomshem heter Pemberley och ligger på 1813 Pemberley Lane. Austennördar fattar. Vissa ord som Austen ofta använder dyker upp som extra krydda till ett modernt språk. Ardently, indeed …

Jag uppskattar lösningen av de flesta problemen med att överföra gamla seder och bruk till moderna problem. Vissa karaktärer får nya roller (Katherine de Bourgh t ex), vissa får någon liten upprättelse, till exempel Lydia och Mary. Jag älskar att hon har gjort döttrarna Bennet lite äldre. Elizabeth och Jane närmar sig fyrtio, Jane vill ha barn och går på IVF, Liz är proffsig och kompetent och hjärtlig och ärlig, men trampar i klaveret då och då och blir därför inte tråkig. En finfin överföring.

Slutet är något utdraget, och även om det hänger ihop med den moderna storyn, så kanske jag hade önskat att det berättades lite mer effektivt. Och vissa delar känns lite forcerade. Det hade faktiskt inte varit nödvändigt att Liz och Darcy förlovade sig, eller? Vad tycker ni som läst? Det känns som om det sker bara för att få in frieriet. Som är ”annorlunda”.

Enda grejen som jag tycker går lite för långt från originalet är animositeten Darcy/George Wickham (Jasper Wick här). Den får inte lika stor betydelse, och även om jag kan se att den konflikten blir svår att översätta till modern tid, där män inte längre är förmyndare över kvinnor, så kunde det kanske åtminstone få vara så att Wick får till det med den person han får till det med i P&P (om det skulle vara så att ingen läst originalet så vill jag inte spoila, ni andra får tåla det) som en hämnd på Liz för att hans stolthet sårats. Själva historien med Jasper och Liz tycker jag dock  Sittenfeld löser tillfredsställande i stort, även om det ger Liz en klängig och alltför naivt hoppfull karaktär i viss mån.

Det här var jätterolig läsning. Allra roligast vara att känna igen sig. Åh, nu händer det, och aha, snygg lösning på det osv … Och fort går det också, tack vara korta, tajt skrivna kapitel som ber en att ”Snälla, du kan väl läsa bara ett till?” och så är klockan ett på natten och man glömde att man skulle jobba nästa dag.

Läst av Christin

Läs mer om själva storyn här.

2016-08-05
av admin
Inga kommentarer

Semesterläsning

Tillbaka från semestern. Det blev inte tokmycket läst pga jobbade lite också, vilket även det innebär läsning för mig. Jag jobbar dessutom ihjäl mig just nu så därför detta fladdriga inlägg.

 

Vi börjar med:

Americanah

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

Wow. Fullkomligt knockade mig. Böcker som denna, som får mig att på något vis ompröva min världsbild och verkligen uppleva och genomleva en annan verklighet genom fiktionen. WOW. Läs den.

Omslagsbild-Jenny-Colgan (1)

Sommar på strandpromenaden av Jenny Colgan

Faktiskt lite seg att komma in i men sedan lättade det.
Jag hade svårt att uppbåda intresset för de här karaktärerna igen. Det är inte alla som fixar det och ärligt talat, jag tror att författaren hade vunnit på att skriva om några andra. Man måste inte skriva uppföljare bara för att det är poppis. Söt historia som den förra, men inga bestående avtryck. Men jag undrar vad originalredaktören tänkte på. Tre gånger i manus upprepas samma info om att en reservgenerator ger ström till fyrlampan. Nu vet jag det med besked iaf. Men helt ok sommarläsning till slut ändå.

Stort tack för rec ex Massolit Förlag. Läs mer om boken i länken.

IMG_20160705_161031IMG_20160715_181432

Efter festen av Lisa Jewell

Som sagt, jag har upptäckt en ny pärla. Lisa Jewell skriver både underhållande och med djup, och översättningen är jättebra. Förstod först i slutet när jag googlade om boken att jag gav mig på den andra delen om Ralph och Jem, men det gjorde ingenting. Rekommenderas. Läs mer om boken här.

 

Drömstigen av Jenny Fagerlund

En fin debut i romance/chicklit-genren. Jag skulle gärna sett att hon förankrat den ”svenska känslan” lite mer. Funderat mer över vad som är typiskt sådant som svenskar känner igen sig i och skrattar åt. Detaljer i jobbsituation mm. Det finns där, men det hade kunnat vara mer. Karaktärerna känns något flyktiga och för beskrivna och får inte riktigt tag om mig, men överlag en snabb och underhållande läsning. Tack för rec ex och för att jag fick läsa din debut Jenny!

 

Främlingar av Adele Parks

Gör inte så här mot mig kära författare. Få mig inte att hoppas och tro för att sedan rycka allt ifrån mig. Rappt, roligt och med oväntad vändning. Strålande översatt som det mesta från Printz. Läs mer om boken i länken.

2016-07-06
av admin
Inga kommentarer

Rosie Potters lyckliga liv efter detta, av Kate Winter

Omslagsbild-Kate-Winter

Vad kan passa bättre en regnig dag som denna än ett litet boktips?

I Rosie Potters lyckliga liv efter detta får vi vara med när Rosie, efter en blöt kväll, vaknar upp och minns … ingenting. Det är helt blankt. och hon känner sig underligt … blek. Så vänder hon sig om i sitt rum, och ser sig själv ligga på sängen i en pöl av blod. Vad har hänt? Hur är detta möjligt? Kan ingen se henne? Höra henne? Rosie reagerar med all den frustration man kan föreställa sig, och sätter efter att jaga sanningen om vad som hänt. Författaren varvar minnen med nutid och gör det på ett väldigt charmigt sätt.

Det är mycket humor, jag skrattar högt flera gånger och fnissar när jag tänker tillbaka på vissa saker. Rosie är ett både nyfiket och hämndlystet spöke. Hon behöver ju inte lägga band på sina känslor och reaktioner, och då blir det roligt. Författare har också några ganska effektfulla idéer om hur saker känns i livet efter detta. Att sväva genom en vägg eller andra material har till exempel olika smaker. Fönster smakar lite mintigt, medan en tegelvägg ger en jordigare smak. Den vackraste beskrivningen är den om hur regn känns i en ”spökkropp”.

Det är tacksamt nog en kort bok, jag vet inte hur länge man skulle kunna dra ut på temat, men det är supercharmigt hela vägen, och även lite sorgligt såklart. Det enda jag inte gillar är epilogen. Avskyr när författaren känner att hen måste ge svar på vad alla andra karaktärer gör sedan, hur de levde, vad som hände. Fullkomligt ointressant, och jag kan önska att författaren hade hållit sig till det alldeles perfekta fina slutet i sista kapitlet.

Men tummen upp ordentligt ändå, det här är en perfekt bok en regnig sommardag!

 

Läst av Christin som e-bok, tack Massolit Förlag för rec ex.

2016-06-27
av admin
Inga kommentarer

Syskonmakaren av Lisa Jewell

syskonmakaren

Lisa Jewell är gammal i gamet feelgood, jag vet inte varför det har blivit så att jag inte har läst något av henne förut.

Syskonmakaren kretsar kring fyra personer, varav tre är barn till en donator. Alla tre barnen har, oavsett lyckade liv i olika grad, något som fattas dem. Läsaren följer alla tre medan de klurar på vad det är som behöver åtgärdas. En hel del klarnar när de får kontakt med varandra. (Själv tycker jag inte att det är en spoiler, det fattar man väl instinktivt att de kommer få någon form av kontakt, eller? Ber om ursäkt annars.)

Det hade kunnat bli sockersött, men Jewell är bra på att problematisera, dock utan att komplicera. Det är snabbläst och roande samtidigt som berättelsen lyckas ha både djup och känsla. Jag uppskattar också när en författare har tänkt igenom vad som gör en människa mänsklig, och låter sina karaktärer vara mänskliga. Upp och ner, starka och svaga, elaka och snälla. Plus för svinbra översättning!

Jag kommer definitivt att kolla in Jewells andra böcker. Vilken ska jag börja med tycker ni?

 

Fyndade denna lilla pocketpärla för tio spänn på Lidl. /Christin

2016-06-21
av admin
Inga kommentarer

Wolf Hall och För in de döda av Hilary Mantel

 

20160621_082615

En stor del av våren har gått åt till Wolf Hall och För in de döda, plus att jag sedan var tvungen att titta på BBC-serien. Wow. På båda upplevelserna. Det har tagit fokus från den något mer lättlästa högen av böcker som nu väntar.

Jag som är en snabbläsare fick dock lugna mig vid läsningen av dessa böcker. Det är en läsning som har krävt långsamhet. Först köpte jag dem när de kom, då på engelska, men fick ge upp. Och jag förstår varför. Språket, även på svenska, kräver en del av läsaren. Men å, det är värt tålamodet (och översättningen är briljant). Jag vill vara där igen.  När man väl kommit in i det så är man i det. Researchen och mödan som ligger bakom detta alltså. Minsta nyans finns med. Jag finner inga ord.

Nej, man kanske inte vill kalla det chicklit (och det gör jag egentligen inte heller), men de har onekligen elementen som krävs: en ambitiös ung kvinna är en av bokens huvudpersoner, kärlek och äktenskap över alla hinder (påven och hela England), inte mindre än två horribla breakups, ofantlig lyx, en man som helt enkelt inte riktigt lär sig i sin självrättfärdighet, plus baktalande vänner (både manliga och kvinnliga), otrohet och föräldraskapets plågor (måste få en son mm).
Utöver allt detta är det en enorm prestation och av en kvinnlig, genialisk författare, så de får vara med ändå.

Läs dem!

Köpta löjligt billigt på Adlibris slutrea i år och slukade av Christin. Förlag: Weyler Förlag  (länken går till boksidan för Wolf Hall pga lathet ang handlingen)

2016-06-20
av admin
Inga kommentarer

Rivalerna av Alyson Noël

rivalerna

Jag går in med alla sinnen öppna. Jag älskar YA, älskar tonåringens/den unga vuxnas tankar, problem och funderingar. Ofta är karaktärerna i böckerna smartare och klokare än man själv var. I alla fall än man själv uppfattade sig vara eftersom man var mitt i denna förvirring. Det är bekvämt och trevligt, och ibland ångestskapande, att läsa om problemen man hade, i backspegeln.

Tyvärr får jag inte alls den känslan några sidor in i Rivalerna. Jag hittar inget att greppa tag om, inget att identifiera mig med. Karaktärerna är 18-20 år men beter sig som 30 +, och inte ens då (trots att jag är 40 -) får jag några referensramar. Livet de lever ligger långt från mitt eget, det ska erkännas, men det gör många av de karaktärer jag älskar och identifierar mig med. Ett problem för mig är att Noël fokuserar för mycket på världen och glitzet att karaktärerna för mig står helt blanka och utan djup, jag får veta hur de är, men upplever att de beter sig på helt andra sätt, så det går inte helt ihop för mig. Jag förstår inte deras drivkraft, jag förstår inte motivet till intrigen, den är för mig osammanhängande (ok, just här medger jag att jag kan ha missat lite detaljer pga fotboll på tv samtidigt)

Alyson, Tommy och Layla deltar av helt olika anledningar i en tävling, där slutmålet är att få ett jobb som marknadsförare på några av Los Angeles heta klubbar. De ska locka dit stjärnor, bland annat den (extremt) hemlighetsfulla Madison Brooks. De tar sig fram genom misstag, hemligheter och skandaler i en värld präglad av yta och åter yta.

Slutet är ren förvirring. Jag är bortkollrad. Synd, ingredienserna till en strålande intrig finns där, men det är för lite av något, jag kan inte sätta fingret på det. Det finns absolut något där som ändå håller mig kvar, annars hade jag inte läst den till slut. Man vill veta vad som ska hända, men behållningen stannar vid en ögonblicksbild av ett liv jag aldrig varit nära, och det är alltid något, förvisso.

 

Stort tack till HarperCollins Nordic för rec ex.

Läst av Chrisitn som e-bok

2016-05-30
av admin
Inga kommentarer

Hon bad om det av Louise O’Neill

Omslagsbild-Louise-O'Neill

Emma är vacker. Så vacker att hon inte ens bryr sig om att vara särskilt trevlig. Hon klarar sig ändå. Hon vet sina tillgångar. Och hon känner att det är hon och ingen annan som förtjänar killarnas uppmärksamhet. Hon har till och med en vän som hon inte umgås ensam med. Vännen är för snygg. Hon får inte samma värde då. Det handlar om maktbalans.

Och redan där är det sorgligt. Det finns så många fångenskaper, för en kvinna framför allt, och än mer en ung kvinna. Emma värderar sig i sin skönhet och bekräftelse från andra. Fångenskapen i att vara allmän egendom om man inte är i stånd att säga nej, till fångenskapen i att vara en bra flicka med alla dess begränsningar. Att en kvinnas värde så mycket sitter i hur hon ser ut.

Jag har nog aldrig läst något så drabbande förut inom den här tematiken. En kväll tar Emma droger och vet inte nästa dag vad som har hänt. När hon får veta får hon dåligt samvete, hon har ju förstört de här killarnas liv! Från sida ett i boken har jag magvärk. jag vill värja mig, jag vet ju vad som ska hända. Större delen av boken handlar om efteråt. Magvärken är inte mindre närvarande där. Infallsvinkeln författaren väljer är frustrerande verklig.

Emmas otrevliga karaktär är ett genidrag av författaren, eftersom jag som läsare hela tiden, i alla fall i början av boken, får utmana mig själv i alla de små fördömanden vi människor alltid trots allt gör. Och det trots att jag alltid hävdar att det aldrig är tjejens fel. Så våldtäktsfrågan har jag klar för mig, men Emmas andra små egenheter triggar saker i mig. Bra där!

Det är en svart bild. Jag vill att Emma ska kämpa. Men orden som kommer från alla håll är för många, så många säger dem att de blir för starka. Slyna, lögnare, hora, bitch. Allt blir lugnare om vi håller tyst. Och tystast av alla är de få röster runt Emma som säger det enda rätta. Det var inte ditt fel.

Let’s make some noise.

 

Läst som Ebok av Christin

Tack Massolit Förlag för rec ex.

2016-05-06
av admin
Inga kommentarer

Dagen då vi försvann av Lucy Robinson

Dagen_webformat

Kate Brady tar jobb på en hästgård utan att veta någonting om hästar. What the hell, hon kan fejka. Hon måste bort. Något har hänt och hon är på flykt.

Annie Mulholland, nervös och folkskygg efter en minst sagt traumatisk uppväxt, träffar på drömmannen i sin massagestudio i London. Han blir charmad av henne och de inleder en intensiv kärleksaffär. För första gången i sitt vuxna liv har Annie en trygg och fungerande relation. Det enda som stör idyllen är att hennes vänner inte verkar se att hon mår hur bra som helst, att hon och Stephen har det fantastiskt.

Dagen då vi försvann är en roman med många krumsprång, för att uttrycka sig lite hästspråkligt. Jag kan absolut inte säga mer om handlingen utan att förstöra för kommande läsare, men gillar man kärlek, hemligheter och att få sig ett fniss då och då så ska man läsa denna. Jag som inte alls går igång på hästar blev lite missmodig i första kapitlet, men jag behövde inte oroa mig. Lite hästar var det, men inte så det störde.

Jag gillade boken, den var snabb och underhållande. Kanske kan jag tycka att vändningen fick för mycket ”kraft”, på något sätt. Från att ha varit en berättelse som gick framåt i lagom fart så var det efter vändningen som om författaren var tvungen att lägga fram alla bevis, istället för att låta läsaren känna sig aha-ig och ”inse” att det hen anat stämde. Men men. Lite creepy på samma gång som det var ulligt i kanterna av kärlek. Bra grej.

 

Stort tack till Sofia på Printz Publishing för rec ex!

Läst som E-bok av Christin