The Chicklit Revolution

Flickorna av Emma Cline

| Inga kommentarer

20160916_141009

Det står på boken att jag kommer bli berörd och att den kommer överväldiga mig. Nja, skulle jag vilja säga. Berörd ja, överväldigad nej.

Evie är uttråkad en varm sommar. Hon har tröttnat på allt det där som en tonårstjej ”ska” göra, hon har insett att hon inte har någon röst och hon kommer sig inte för att leta efter den. Hennes mamma har nyss börjat dejta igen och har inte mycket intresse över för Evie. Hon ser en dag några flickor i parken, och de talar till henne från långt håll, de liksom strålar. Evie blir nyfiken, och när hon får chansen att följa med dem så tar hon den. Där träffar hon den karismatiske Russel och hans ”familj”. Det blir en destruktiv spiral, Evie förälskar sig hejdlöst i Suzanne, utnyttjas på alla möjliga vis men är ändå i utkanten av cirkeln och blir en betraktare, om än extremt icke-objektiv.

Flickorna är en välskriven, spännande och hemsk historia, och jag läser den snabbt. Jag förlorar mig i tonårstristessen och får viss inblick i hur det kan gå till att fastna i något så destruktivt. Men som story så överväldigar den inte särskilt, det är nog mer verkligheten den baseras på som kittlar mig. Karaktärerna förblir ganska vaga för mig, men hettan och dammet och sanden är väldigt levande.

Det som berör mer än själva intrigen är porträttet av en ung kvinna, som i avsaknad av någon som helst feminism blir till en pryl, en leksak, stöps som av stora osynliga händer in i en form. Ett uttryck som ”All den tid jag ägnat åt att göra mig redo – alla artiklar som tutade i en att livet bara var ett väntrum tills någon upptäckte en – all den tiden hade pojkarna ägnat åt att bli sig själva.” Det trycker över bröstet på mig när jag läser det. Jag kan känna igen det från min egen barndom. Ett annat sådant citat är ”Jag hade fullföljt ett mönster, blivit prydligt märkt som tjej och tilldelats ett på förhand bestämt värde. Det fanns nästan något trösterikt i det, i syftets tydlighet, trots att det fyllde mig med skam. Jag förstod inte att man kunde hoppas på mer.”

Å vad jag hoppas att vi har kommit längre än så nu.

 

Stort tack Natur och Kultur för rec ex!

 

Läst som riktig bok av Christin

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.