The Chicklit Revolution

2016-06-27
av admin
Inga kommentarer

Syskonmakaren av Lisa Jewell

syskonmakaren

Lisa Jewell är gammal i gamet feelgood, jag vet inte varför det har blivit så att jag inte har läst något av henne förut.

Syskonmakaren kretsar kring fyra personer, varav tre är barn till en donator. Alla tre barnen har, oavsett lyckade liv i olika grad, något som fattas dem. Läsaren följer alla tre medan de klurar på vad det är som behöver åtgärdas. En hel del klarnar när de får kontakt med varandra. (Själv tycker jag inte att det är en spoiler, det fattar man väl instinktivt att de kommer få någon form av kontakt, eller? Ber om ursäkt annars.)

Det hade kunnat bli sockersött, men Jewell är bra på att problematisera, dock utan att komplicera. Det är snabbläst och roande samtidigt som berättelsen lyckas ha både djup och känsla. Jag uppskattar också när en författare har tänkt igenom vad som gör en människa mänsklig, och låter sina karaktärer vara mänskliga. Upp och ner, starka och svaga, elaka och snälla. Plus för svinbra översättning!

Jag kommer definitivt att kolla in Jewells andra böcker. Vilken ska jag börja med tycker ni?

 

Fyndade denna lilla pocketpärla för tio spänn på Lidl. /Christin

2016-06-21
av admin
Inga kommentarer

Wolf Hall och För in de döda av Hilary Mantel

 

20160621_082615

En stor del av våren har gått åt till Wolf Hall och För in de döda, plus att jag sedan var tvungen att titta på BBC-serien. Wow. På båda upplevelserna. Det har tagit fokus från den något mer lättlästa högen av böcker som nu väntar.

Jag som är en snabbläsare fick dock lugna mig vid läsningen av dessa böcker. Det är en läsning som har krävt långsamhet. Först köpte jag dem när de kom, då på engelska, men fick ge upp. Och jag förstår varför. Språket, även på svenska, kräver en del av läsaren. Men å, det är värt tålamodet (och översättningen är briljant). Jag vill vara där igen.  När man väl kommit in i det så är man i det. Researchen och mödan som ligger bakom detta alltså. Minsta nyans finns med. Jag finner inga ord.

Nej, man kanske inte vill kalla det chicklit (och det gör jag egentligen inte heller), men de har onekligen elementen som krävs: en ambitiös ung kvinna är en av bokens huvudpersoner, kärlek och äktenskap över alla hinder (påven och hela England), inte mindre än två horribla breakups, ofantlig lyx, en man som helt enkelt inte riktigt lär sig i sin självrättfärdighet, plus baktalande vänner (både manliga och kvinnliga), otrohet och föräldraskapets plågor (måste få en son mm).
Utöver allt detta är det en enorm prestation och av en kvinnlig, genialisk författare, så de får vara med ändå.

Läs dem!

Köpta löjligt billigt på Adlibris slutrea i år och slukade av Christin. Förlag: Weyler Förlag  (länken går till boksidan för Wolf Hall pga lathet ang handlingen)

2016-06-20
av admin
Inga kommentarer

Rivalerna av Alyson Noël

rivalerna

Jag går in med alla sinnen öppna. Jag älskar YA, älskar tonåringens/den unga vuxnas tankar, problem och funderingar. Ofta är karaktärerna i böckerna smartare och klokare än man själv var. I alla fall än man själv uppfattade sig vara eftersom man var mitt i denna förvirring. Det är bekvämt och trevligt, och ibland ångestskapande, att läsa om problemen man hade, i backspegeln.

Tyvärr får jag inte alls den känslan några sidor in i Rivalerna. Jag hittar inget att greppa tag om, inget att identifiera mig med. Karaktärerna är 18-20 år men beter sig som 30 +, och inte ens då (trots att jag är 40 -) får jag några referensramar. Livet de lever ligger långt från mitt eget, det ska erkännas, men det gör många av de karaktärer jag älskar och identifierar mig med. Ett problem för mig är att Noël fokuserar för mycket på världen och glitzet att karaktärerna för mig står helt blanka och utan djup, jag får veta hur de är, men upplever att de beter sig på helt andra sätt, så det går inte helt ihop för mig. Jag förstår inte deras drivkraft, jag förstår inte motivet till intrigen, den är för mig osammanhängande (ok, just här medger jag att jag kan ha missat lite detaljer pga fotboll på tv samtidigt)

Alyson, Tommy och Layla deltar av helt olika anledningar i en tävling, där slutmålet är att få ett jobb som marknadsförare på några av Los Angeles heta klubbar. De ska locka dit stjärnor, bland annat den (extremt) hemlighetsfulla Madison Brooks. De tar sig fram genom misstag, hemligheter och skandaler i en värld präglad av yta och åter yta.

Slutet är ren förvirring. Jag är bortkollrad. Synd, ingredienserna till en strålande intrig finns där, men det är för lite av något, jag kan inte sätta fingret på det. Det finns absolut något där som ändå håller mig kvar, annars hade jag inte läst den till slut. Man vill veta vad som ska hända, men behållningen stannar vid en ögonblicksbild av ett liv jag aldrig varit nära, och det är alltid något, förvisso.

 

Stort tack till HarperCollins Nordic för rec ex.

Läst av Chrisitn som e-bok

2016-05-30
av admin
Inga kommentarer

Hon bad om det av Louise O’Neill

Omslagsbild-Louise-O'Neill

Emma är vacker. Så vacker att hon inte ens bryr sig om att vara särskilt trevlig. Hon klarar sig ändå. Hon vet sina tillgångar. Och hon känner att det är hon och ingen annan som förtjänar killarnas uppmärksamhet. Hon har till och med en vän som hon inte umgås ensam med. Vännen är för snygg. Hon får inte samma värde då. Det handlar om maktbalans.

Och redan där är det sorgligt. Det finns så många fångenskaper, för en kvinna framför allt, och än mer en ung kvinna. Emma värderar sig i sin skönhet och bekräftelse från andra. Fångenskapen i att vara allmän egendom om man inte är i stånd att säga nej, till fångenskapen i att vara en bra flicka med alla dess begränsningar. Att en kvinnas värde så mycket sitter i hur hon ser ut.

Jag har nog aldrig läst något så drabbande förut inom den här tematiken. En kväll tar Emma droger och vet inte nästa dag vad som har hänt. När hon får veta får hon dåligt samvete, hon har ju förstört de här killarnas liv! Från sida ett i boken har jag magvärk. jag vill värja mig, jag vet ju vad som ska hända. Större delen av boken handlar om efteråt. Magvärken är inte mindre närvarande där. Infallsvinkeln författaren väljer är frustrerande verklig.

Emmas otrevliga karaktär är ett genidrag av författaren, eftersom jag som läsare hela tiden, i alla fall i början av boken, får utmana mig själv i alla de små fördömanden vi människor alltid trots allt gör. Och det trots att jag alltid hävdar att det aldrig är tjejens fel. Så våldtäktsfrågan har jag klar för mig, men Emmas andra små egenheter triggar saker i mig. Bra där!

Det är en svart bild. Jag vill att Emma ska kämpa. Men orden som kommer från alla håll är för många, så många säger dem att de blir för starka. Slyna, lögnare, hora, bitch. Allt blir lugnare om vi håller tyst. Och tystast av alla är de få röster runt Emma som säger det enda rätta. Det var inte ditt fel.

Let’s make some noise.

 

Läst som Ebok av Christin

Tack Massolit Förlag för rec ex.

2016-05-06
av admin
Inga kommentarer

Dagen då vi försvann av Lucy Robinson

Dagen_webformat

Kate Brady tar jobb på en hästgård utan att veta någonting om hästar. What the hell, hon kan fejka. Hon måste bort. Något har hänt och hon är på flykt.

Annie Mulholland, nervös och folkskygg efter en minst sagt traumatisk uppväxt, träffar på drömmannen i sin massagestudio i London. Han blir charmad av henne och de inleder en intensiv kärleksaffär. För första gången i sitt vuxna liv har Annie en trygg och fungerande relation. Det enda som stör idyllen är att hennes vänner inte verkar se att hon mår hur bra som helst, att hon och Stephen har det fantastiskt.

Dagen då vi försvann är en roman med många krumsprång, för att uttrycka sig lite hästspråkligt. Jag kan absolut inte säga mer om handlingen utan att förstöra för kommande läsare, men gillar man kärlek, hemligheter och att få sig ett fniss då och då så ska man läsa denna. Jag som inte alls går igång på hästar blev lite missmodig i första kapitlet, men jag behövde inte oroa mig. Lite hästar var det, men inte så det störde.

Jag gillade boken, den var snabb och underhållande. Kanske kan jag tycka att vändningen fick för mycket ”kraft”, på något sätt. Från att ha varit en berättelse som gick framåt i lagom fart så var det efter vändningen som om författaren var tvungen att lägga fram alla bevis, istället för att låta läsaren känna sig aha-ig och ”inse” att det hen anat stämde. Men men. Lite creepy på samma gång som det var ulligt i kanterna av kärlek. Bra grej.

 

Stort tack till Sofia på Printz Publishing för rec ex!

Läst som E-bok av Christin

2016-05-02
av admin
Inga kommentarer

Dumplin’ av Julie Murphy

dumplin

Willowdean, även kallad Dumplin, har alltid varit stor. Hon är tuff, och har aldrig nedvärderat sig själv när det gäller sin storlek. Det är först när hon träffar en kille som vill ta på henne på ett kärleksfullt sätt, som gillar henne och hela henne, som valkarna blir till ett besvär. Plötsligt har hon inte sitt självförtroende längre.

På baksidan av Dumplin’ står att Willowdean överhuvudtaget inte bryr sig om sin kropp och dess begränsningar, men det kan jag inte riktigt hålla med om. Hon har fattat, och lever efter detta, att hon är lika mycket värd som någon smal, att hon har rätt att leva som vem som helst, att hennes kropp inte är hon. Helt rätt givetvis. Men visst bryr hon sig. Hela tiden.  Hennes fuck-off-attityd är ett aktivt val. Ett bra val. Men jag köper inte att hon inte bryr sig.

Jag tror att det kan ligga i att författaren låter karaktären Will själv tänka på olika vikt- och storleksrelaterade omständigheter, istället för att introducera dem för läsaren på andra sätt, till exempel i saker som händer henne mm, andras kommentarer. Nu tänker och kommenterar hon så mycket på sig själv, vilket får omvänd effekt. Inte på så sätt att hon tycker det är dåligt eller ett problem (även om hon tänker sådant med) men det finns i hennes medvetande.

Will har vuxit upp med en mamma som (i missriktad välmening) satt henne på dieter och påpekat hälsorisker, också på grund av en överviktig moster, Lucy, som dött ganska nyligen. En moster som varit extremt viktig för Will. Jag upplever att hennes inställning till sin vikt är en försvarsmekanism mot samhällets föreställningar och mammans ”omtanke”, förvisso grundat i en insikt om att hon är människa som alla andra, och är inte sin kropp. Mycket av sin visdom och kärlek till sig själv har hon fått från mostern.

Lucys död, samt när hennes kopp ska möta en annan människas händer, gör attbilden hon byggt faller, och hon måste lära känna sig själv igen, bygga upp en ny självacceptans och självkänsla. Hon upplever sig utmanad och utstött av sin omgivning, och bestämmer sig för att ställa upp i den årliga skönhetstävlingen i stan. Något författaren gör väldigt bra är att förmedla hur vi alla, oavsett utseende och storlek, har föreställningar om vår kropp, och att vi inte är olika på den punkten heller.

Jag upplever att Dumplin’ handlar om hur våra föreställningar om oss själva ibland raseras när vi möter något nytt i livet. Fysiskt och psykiskt. Det är en bra bok med ett fint budskap. Kort, lång, rund eller spetig, alla har vi en kropp och alla har vi ett intimt förhållande till denna, men den är ett redskap som vare sig tillför eller drar ifrån något värde från dem vi är.

 

Dumplin‘ är snabbläst och underhållande. Tack Lavender Lit för rec ex!

Läst som e-bok av Christin

2016-04-26
av admin
Inga kommentarer

Stora små lögner av Liane Moriarty

Stora små lögner har humor och hjärta och lyckas vara oförutsägbar i mycket, om än inte allt.

stora små

Handlingen kretsar kring en frågesportkväll för föräldrarna till barn på en skola i Sydney. Från tre månader innan till någon månad efter. Något hemskt hände den här kvällen, och hur och vad och varför ska utredas. Ganska snart står det klart att ett dödsfall skett, och läsaren får inte veta vem som dött eller hur, och det finns väldigt många att gissa på, så jag är inte säker på vem det är förrän jag är i just den scenen då det sker. Det var dock en av mina kandidater.

Tre kvinnor är huvudkaraktärer, men händelserna är kopplade till skolan och därigenom alla föräldrarna, ett mikrosamhälle blir skildrat. Gillar också hur författaren liksom döljer vem av dem som är den verkliga huvudkaraktären (av de tre kvinnorna) till ganska långt in i boken. Händelserna återberättas av dessa tre kvinnor, och det varvas med vad som kan tolkas som intervjuer alternativt polisförhör med många av de andra inblandade karaktärerna angående vad som hänt på frågesportkvällen i fråga, ett drag som lätt kan bli fiasko, men som Moriarty lyckas helt strålande med. Det avslöjas precis lagom mycket och tidsmässigt välavvägt genom läsningen.

Det är smågalna förortsintriger, och jag tycker att Moriarty lyckas riktigt bra med sina karaktärer, de känns som människor. De handlar ogenomtänkt, de säger fel saker, de är goda och elaka, smarta ibland och rätt korkade ibland. Mitt i allt lyckas hon behandla ganska tunga ämnen i en alltigenom lättsmält och lättläst text. Jag skrattar rätt sällan högt åt en bok, men småler här och där åt denna. Jag kan inte säga att jag känner igen mig i den här versionen av småbarnsliv, somligt är allmängiltigt såklart, men stämningen känns väldigt rotad i australiensiskt liv och kultur.

Slutsats: Jag gillar denna mer än vad jag gillade Öppnas i händelse av min död. Rekommenderas.

 

Tack Bonniers för rec ex.

Läst av Christin som: Riktig bok med pärmar och boksidor och allt.

 

2016-04-21
av admin
Inga kommentarer

Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

ferrante

Jag sällar mig till hyllningskören. Min fantastiska väninna är just fantastisk. Återigen ett prov på det slags skickliga berättande som till stor del består av beskrivande och förklarande men där språket ändå i sig bildar den mest fantastiska väv av händelser i vilken läsaren själv får tolka. Det känns inte som om jag skrivs på näsan, trots att jag får händelser framlagda för mig rakt upp och ner. Det är just rätt mängd information, just rätt saker som inte sägs.

Så vad handlar den om? Första delen av fyra böcker om Lila och Elena, den här täcker barndom upp till tonåren. Om deras vänskap och liv i den lilla världen i ett fattigare kvarter i Neapel i efterkrigstidens Italien. Hos Norstedts kan du läsa mer om själva handlingen.

Det här är en berättelse som har både färg och värme, smuts och doft, men framförallt upplever jag det som en historia om att sitta fast. I kvarteret, i den värld man känner, i det sociala spelet, i konventioner, i språket, i kvinnorollen, i kvinnokroppen. Drömmarna som karaktärerna har är trots de möjligheter som ges, ouppnåeliga. Det handlar om hur rikedom och kärlek inte betyder lycka, inte automatiskt blir till fördel. Om att stänga in sin besvikelse på livet, för det är så det är. Att vara medveten om bojorna men inte veta hur man låser upp dem, så man låter tiden ha sin gång. De minst plågsamma alternativen blir lösningar. Väldigt mänskligt, väldigt nära.

Jag hejar stenhårt på Lila och Elena, och ser fram emot nästa bok. Jag hoppas på de stordåd som kvävdes här.

Läst av Christin, e-bok
Tack Norstedts förlag för rec ex.

2016-04-06
av admin
Inga kommentarer

Det vi inte visste var lycka av Agnès Ledig

20160406_081102

Jag recenserar Det vi inte visste var lycka med halva boken läst och halva skummad. Kanske är det orättvist men sånt är livet. Framtiden får utvisa om jag kommer läsa färdigt den, men det lutar åt inte. Jag blir så irriterad när jag läser den här boken. Jag ska försöka förklara varför. Boken har en klar bild av vad den vill vara. Den vill vara Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda. Tyvärr är den inte det. Tyvärr är den långt ifrån det.

Julie är ung mamma och väldigt fattig. Hon arbetar på ett snabbköp under dåliga förhållanden. En dag kommer Paul, nybliven ungkarl efter 30 års äktenskap, han har nästan aldrig varit i en mataffär. Han bjuder Julie på lunch. För att han ser en tår i hennes ansikte. Gott så, det är väl fint, men författaren har liksom inte förberett mig. Det går så fort, dessa mänskliga relationer. Dagen efter så bjuder han henne på en resa till Bretagne, tillsammans med sin son Jerome. Jerome förlorade sin fru för tre månader sedan (hon tog livet av sig) och är ledsen. (Det hindrar honom inte från att vara lite av ett as.) Men å, det visar sig att bara han får gråta lite så löser sig det mesta, och han kan fortsätta dra sexistiska skämt om och med kvinnor runt honom. Skönt. Med på resan är såklart också Julies treårige son Lulu. Tre år och redan klok som en bok. Nog för att treåringar kan säga sanningar om livet men det är sällan de är så väldigt välplanerade. Så sker en olycka och den binder givetvis karaktärerna ännu tajtare till varandra. Det ska spegla en otippad grupp människors oväntade relationer.

Floskler överlappar varandra i jakten på att läsaren ska presenteras för karaktärerna. Men jag får verkligen inte fatt dem. Deras sätt att bete sig och prata med varandra stämmer över huvud taget inte med det sätt de beskrivs att vara. Det gräver sig aldrig ner. Skrapar på ytan och vill för mycket med sitt målande språk och alla insiktsfulla tankar karaktärerna har fått sig tilldelade ovanpå tjatiga stereotyper. Ok, man behöver inte tycka om en romankaraktär för att en bok ska vara bra. Men karaktärerna måste i alla fall vara intressanta.

Och så beskrivande. Han var sån och hon var sån. De pratade om det. Hon kände så här. Därför gjorde han ditten och datten. Allt skrivs ut och författaren låter vare sig handlingar eller repliker stå för sig själva så att läsaren får tolka.

För mig är detta ett försök att skriva en djupare relationsroman men författaren har inte tålamod att låta sina karaktärer visa sig. Hon tynger dem istället med fakta. Läsaren tröttnar. Självklart avslutas det hela med en fullständig redogörelse av vad som hände med dem alla till slut.

Nope, detta var inget för mig. För konstruerat, boken vill vara något den inte lyckas vara.

Det kommer bli intressant att diskutera den i bokcirkeln dock.

2016-04-01
av admin
Inga kommentarer

You Had Me at Hello av Mhairi McFarlane

Omslagsbild-Mhairi--McFarlane

Nu har det gått några veckor sedan jag läste den här boken. Det var en av semesterböckerna, och när jag kom hem så var det så mycket på jobbet att det helt enkelt inte fanns tid att skriva. Och efter det har jag inget annat än lathet att skylla på.

Hur som helst. Det här är McFarlanes första bok, vad jag kan hitta. Jag har ju läst de andra två och älskat dem. Så jag var faktiskt lite misstänksam mot denna. Låter det konstigt? Jag är alltid misstänksam mot tidigare utgivna böcker. Särskilt om författaren fått nytt sverigeförlag. Det kan betyda att det första förlaget inte ville satsa mer på författaren, vilket kan betyda att det inte gick så bra. Om det beror på boken eller på förlaget ifråga vet man inte förrän man börjar läsa.

Sagt och gjort. Jag blev inte besviken. You Had Me at Hello har precis samma värme, tempo och humor som de senare två böckerna. (och den fjärde finns ute på engelska woooho). Här kopierar jag nu in texten från förlagets hemsida. Ytterligare en anledning till att man ska skriva ner sina tankar med en gång. man kommer liksom bättre ihåg vad man själv tyckte att boken handlade om. (och nej, det är inte bara dåliga böcker man inte kommer ihåg handlingen på efter ett tag, inte om man läser några stycken i veckan)

”Efter ännu ett gräl bestämmer sig Rachel, några veckor innan bröllopet, att det är hög tid att slå upp förlovningen med sambon Rhys. I förvirringen och tequilaruset som följer på det spontana beslutet ser framtiden minst sagt suddig ut. Ännu krångligare blir det när Rachel får höra att ungdomsförälskelsen Ben har flyttat till hennes stad. Det är tio år sedan de senast träffades, men när Rachel efter omsorgsfull planering lyckas få till ett slumpartat möte med Ben väcks den gamla vänskapen till liv. Och – för Rachel – en hel del annat. Kruxet är att Ben inte verkar se Rachel som något annat än en vän. Att han dessutom har skaffat sig en fru, lika sanslöst snygg som han, talar sitt tydliga språk. Bara vara vänner alltså.
Inga problem för Rachel. Eller?”

Läst av Christin

E-bok